Att skilja på sak och person -och att kunna förlåta det oförlåtliga

Det som är utmanande för oss är att vi alla har olika värderingar, olika sätt att se på rätt och fel, gott och ont och att vi alla utgår från den sann

Inledning

En ledare lever ledarskapet, det finns i dennes inre natur, i essensen av hennes varande. Den här artikeln är riktad till oss som står bredvid men som är högst delaktiga, för att bidra till ett bättre samhälle, för att bidra till nästa generation, för att stötta utsatta personer på ett mer konstruktivt, omsorgsfullt och respektfullt sätt. Jag har valt att inte beröra förövaren och dess konsekvenser, jag överlåter det till vår vård och vårt rättsväsen.

Som betraktare av en händelse vi ser, hör eller upplever med våra egna sinnen eller en händelse vi får berättad för oss, så i båda fallen kommer vi aldrig riktigt att ha hela bilden. Vi vet inte säkert vad som har hänt precis innan ögonblicksbilden, eller vad som ligger bakom eller vad som pågår i en annan människas inre verklighet. Vår hjärna försöker förstå och skapa ett sammanhang av ögonblicksbilden eller den information vi har tillgång till och eftersom vi inte har tillgång till hela bilden lägger hjärnan till och drar ifrån och tolkar utifrån trosföreställningar, egna erfarenheter och känslor i stunden.

Att undvika smärta

Om vi upplever något som gör ont vill vi som mänskliga varelser naturligt undvika smärta och finner gärna något konkret utanför oss själva att projicera smärtan på eller döva den med olika medel såsom, mat, alkohol, spel, shopping, sex mm. I det förstnämnda, att lägga ”problemet” (som orsakar smärtan) utanför oss själva kan det handla om att döma andra, att hitta syndabockar, vi kan också lägga skulden på själva förutsättningarna i eller runt en situation eller på saken i sig själv. Det skulle t ex kunna vara en omorganisation som gör att inget fungerar på arbetsplatsen och det i sig kan t o m rättfärdiga vårt eget dåliga beteende, eller så var det ombyggnationen i trafiken som orsakade att vi krockade och det kan ju t ex vara chefen, bilföraren, sambon, företaget, förbrytaren eller förövaren som är syndabocken eller orsaken till vår smärta eller vårt agerande.

Att vara offer för omständigheterna

Det som är utmanande för oss är att vi alla har olika värderingar, olika sätt att se på rätt och fel, gott och ont och att vi alla utgår från den sanning och den verklighet som lever i oss själva. Det innebär att det finns lika många sanningar som det finns människor. Vi behöver förstå att vi alla är olika och att vi aldrig kan förstå hur det är att gå i en annan människas skor. Och om vi går tillbaka till att det väcker känslor, t ex ilska, ledsamhet eller sorg när vi möter något som smärtar, något vi inte förstår, något vi anser vara fel eller som går emot våra värderingar så är risken att vi själva blir offer för omständigheterna. När vi lägger något utanför oss själva kan vi inte påverka. Först när vi kliver in i vårt självledarskap, när vi tar ansvar för våra känslor, vår attityd, beteende och gör medvetna aktiva val och handlingar så kan vi påverka.

Det är aldrig ok att med uppsåt utföra våld eller övergrepp mot någon annan vare sig fysiskt eller psykiskt. En del saker är vi oftast överens om att det är rätt eller fel och vi har skapat lagar och ett rättsväsen för att någonstans kunna avgöra inom vilka ramar vi ska förhålla oss. Att utföra en våldshandling eller övergrepp mot någon annan skulle de flesta friska människor säga att det är fel. Det har aldrig varit, är inte och kommer aldrig att vara ok att med uppsåt skada en annan människa varken fysiskt eller psykiskt! Ändå utsattes 482 000 personer för våldtäkt och sexualbrott och 285 000 personer för våld och misshandel 2018 enligt BRÅs hemsida. Vi ska också tillägga ett stort mörkertal plus flera andra brott, t ex barnmisshandel inte är med i de siffrorna.

Jag nämner inte siffrorna för att skapa ilskna tankar på de personer som utför dåden utan för att förstå att det är viktigt att skapa ett samhälle som bygger på kärlek, mod, mognad, ansvar och civilkurage och att inte låta rädsla, hämnd, straff eller kränkningar skapa ännu mer osämja, aggressioner eller krig. I den resan är vi alla delaktiga. För mig är Moder Theresa en förebild i dessa sammanhang, hon var aldrig mot varken krig, våldshandlingar eller sjukdomar. Hon var för fred, för kärlekshandlingar och för välmående. Jag tror inte vi uppnår fred på jorden förrän vi har fred inom oss själva. Studier på mental träning eller NLP visar att det vi riktar vårt fokus på expanderar. Så även om vi vill väl men har fokus mot något vi upplever negativt (t ex corona, övergrepp) så ger vi det omedvetet näring. En ledare lägger sitt fokus på möjligheter och aktiva val för att påverka och förändra för det goda syftet.

Vardagshändelser

Det pratas ”skit” i korridoren på jobbet om en person, sitter du tyst?

Det kommer könsdiskriminerande glåpord på ett möte, säger du ifrån?

Det sägs nedvärderande ord till personer i det andra laget på ditt barns fotboll, låter du det ske?

Du hör att killarna i affären utrycker sig kränkande mot tjejerna som är med, agerar du?

Ett tjejgäng diskriminerar en kille från ett annat land när du står och väntar på bussen, låter du det passera?

Vilka ord använder vi, hur medvetna är vi egentligen, låter vi den goda rösten i oss ta till orda?

Dömer, smutskastar eller gör du någon annan till syndabock ibland?

Har du någonsin gjort fel eller misstag som skadat eller sårat någon annan?

Jag vet att jag har både låtit saker passera, jag har dömt och jag har sårat andra.

Jag vill ändra på det. Jag vill att vi tillsammans ändrar på vårt samhälle.

Att kasta sten i glashus

Vi har alla en historia, erfarenheter, arv och miljö med oss. Alla gör vi misstag, alla har vi svagheter, alla säger och gör vi både bra och mindre bra saker. Jag skriver inte den här artikeln för att på något sätt rättfärdiga någon eller döma någon, inte heller för att värdera handlingar som större eller mindre, det är inte min uppgift och inte mitt syfte, min önskan är vi försöker se utifrån flera perspektiv, att vi ökar vår medvetenhet och att vi hjälps åt att påverka. Jag vill betona att för mig har det aldrig, är inte och kommer aldrig vara ok att utsätta en annan människa för våld varken fysiskt eller psykiskt.

Hur illa vi än tycker om det, hur gärna vi än vill stå upp för den utsatta, hur fel vi än upplever att det är att misshandla, våldta, köpa sex eller vad det än handlar om, är min fråga, ger det oss på något sätt berättigandet att kränka, håna, utföra psykisk misshandel och smutskasta. Har vi något slags specialtillstånd för att det var någon annan som började, eller för att vi bedömer deras agerande vara värre, har vi rätt att bete oss illa för att någon annan begår en hemsk handling? Vilka blir vi då?

Självledarskap

Kan vi trots att vi tycker att något är fel och förfärligt välja att vara människor med respekt och värdighet? Det handlar ju inte om att inte stå upp för det vi tror på utan snarare om hur vi gör det. Tror vi att vi hjälper den utsatta personen genom att smutskasta förövaren? Visar vi ledarskap, är vi förebilder för våra barn genom att vara en människa som dömer, kränker, hånar, smutskastar och vill ha hämnd? Eller sjunker vi till det lägsta inom oss och väljer att själva vara förövare eller offer för omständigheterna?

Varför inte välja att vara goda ledare och ta ansvar för våra känslor och vårt eget beteende, påverka det vi kan genom konstruktiv kommunikation, lösnings-fokuserat agerande och handlande. Kan vi verkligen inte som vuxna människor skilja på person och handling. Hur fel handlingen än är, är det fortfarande en människa, möjligen någons barn, syskon, förälder, vän eller partner.

Om ditt barn utfört ett övergrepp, hade du vänt henne/honom ryggen? Hade du velat att andra människor hade kränkt, hånat och tagit säg rätten att psykiskt misshandla ditt barn även om dennes handling varit fel? Om din vän är förövaren, för ja, troligen har någon av dina eller mina vänner utfört en våldshandling eller utsatt någon för övergrepp om vi ser till statistiken. Hade du önskat att deras barn fått se och höra allt som läggs ut i media. Tror vi att det lär barn om respekt och kärlek? Om vi vill hjälpa personer som blivit utsatta så tror jag att vi ska vara goda förebilder, visa kärlek och respekt och lägga fokus på att stödja och stärka den personen genom göra mogna och modiga aktiva val som är icke kränkande, som är sakliga, respektfulla och som på riktigt bidrar till den utsatta i situation för att verklig göra en skillnad.

Förlåtelse

Inom terapi och sorg bearbetning som jag arbetat mycket med är förlåtelse ofta en nyckel för att kunna ta oss vidare. Inte att be om förlåtelse utan att förlåta. Inte för den andra personens skull utan för vår egen skull. Förlåtelse handlar inte om att handlingen är ok, att den andra personen får rätt, att vi kryper till korset, ger efter eller visar oss svaga. Förlåtelse handlar om att göra oss fria, fria från att tillåta någon eller något som orsakat oss smärta att styra vårt tillstånd och vårt välmående. Förlåtelsen handlar om att inse att vi har makten att gå ur känslan av att vara fången och inte låta någon annan ha makten över våra känslor eller vårt liv.

Det som hände har hänt, det är tillräckligt i sig, förlåtelsen handlar om att inte förlänga vårt eget lidande. Förlåtelse handlar om att kliva in i sin egen kraft, att ta kommandot, att lämna offer rollen och kliva in i ansvarsrollen. Den svåraste att förlåta är ibland oss själva. Det är ofta en process att på riktigt kunna förlåta inifrån och ut men det är också oftast den mest förlösande upplevelsen att inse att ingen kan göra oss till offer om vi inte själva tillåter det. Vi kan vara regissörer i våra egna liv.

I terapirummet

I terapirummet har jag har haft barn som sett föräldrar ta sina liv, partner vars livskamrater tagit sina liv, föräldrar till barn som drogat ner sig eller tagit sina liv, unga killar om varit huliganer, unga tjejer som har flera hundra tusen i skulder av shoppingberoende, unga män med skulder och spelberoende, unga flickor, kvinnor och äldre kvinnor som blivit våldtagna, misshandlade och kränkta, män som utsatts för övergrepp av kvinnor. Självskadebeteende, ångest, matmissbruk av avsaknad. Förluster på andra sätt där sorgen tagit över. Dom vet hur det är i avgrunden och hur man kan känna sig där och ofta får man också möta sitt eget mörker, den sårbarheten gör en människa ödmjuk. De vill oftast varken höra, läsa eller uppleva mer drama i sina liv, de önskar bara lugn och ro, respekt, omsorg och vänlighet.

När det handlar om en våldshandling hjälper det ibland den utsatta personen att förstå (utan att i stunden behöva ha förståelse för) att i en del fall har förövaren en gång själv varit offret, kanske ett misshandlat eller sexuellt utnyttjat barn. Hade vi kunnat förebygga eller ta hand om det utsatta barnet då, hade vi möjligen kunnat undvika en förövare nu. Tänk under andra omständigheter kunde den personen varit du eller jag, hur otänkbart det än är att tänka så, det absurda. Men hur kan vi veta hur det är från ett perspektiv vi inte har en aning om.

Än en gång, det rättfärdigar inte handlingen men det kanske kan hjälpa oss att förstå allvaret och på så sätt bidra till att ingen ska behöva uppleva övergrepp eller våldshandlingar. Trots djup smärta och sorg lyckas dessa fantastiska personer i terapirummet oftast förlåta, de lyckas finna kraft att leva, ta sig vidare även om resan kan vara brokig. De får ofta mer empati och förståelse för andra och ser livet med andra ögon, med djup och ödmjukhet. Kan dom förlåta så kan väl vi försöka att i alla fall bete oss med respekt och konstruktivt agerande!

Sammanfattning

Så för att knyta ihop mina tankar så tänker jag att problemet ligger inte utanför oss själva, vi kan träna på att kliva in i vårt självledarskap och aktivt välja att förhålla oss i varje situation eller relation. Vi kan välja vem vi vill vara och hur vi vill agera, hur utsatta vi än är, hur fel och orättvist vi än tycker att något är. Vi ser också att vi behöver mer resurser i samhället, psykisk ohälsa behövs tas på allvar och när vi möter sjukvården behöver vi ställa krav. Det behövs ekonomiska resurser.

Men det finns också mycket vi kan bidra med själva varje dag för att förebygga och aktivt skapa goda värderingar och ett bättre samhälle. Var och en av oss gör skillnad. Var och en av oss gör avtryck, vilka spår vill du lämna efter dig? Vi bidrar genom att vara närvarande med våra barn (lägg bort telefonerna) och människor omkring oss, genom att visa delaktighet, vänlighet, beröring, kärlek och omsorg. All vetenskap visar att dessa lättillgängliga självvalda handlingar påverkar vår hjärna, vårt psyke, vår fysiska hälsa, vårt mentala tillstånd, välmående, stressnivåer och vår självkänsla och självkärlek på ett positivt sätt.

Vi vet också.... att människor som mår bra gör inte andra illa….

- Anna Ugander

Categories: : Swedish